Prime Symphony

Genom ett egenutvecklat algoritmiskt ramverk födde Prime Symphony dagligen ett nytt konstverk i form av en matematisk klangvärld. En symfoni, där gränserna mellan matematikens och musikens regler blev allt mer diffusa. Den sonifierade gestaltningen ackompanjerades av ett 2×2 meter visuellt verk som med hjälp av en väggmonterad plotter växte fram under loppet av ett par timmar i den södra hallen på Radboud University i Nederländerna.

Projektet var flyktigt i sin natur. Konstverken genererades dagligen och existerade bara under det aktuella dygnet.

Förste bedömaren

Projektet bygger på ett mycket enkelt och tydligt koncept, som är helt konsekvent i sitt genomförande och egentligen inte lämnar mycket att kommentera då det både är unikt och logiskt. Jag väljer därför att lyfta fram några av dess viktigaste poänger: Det finns en gammal tradition av att visa på musikens matematiska dimensioner och vice versa. Här förs samtida datorgenererade algoritmer in för att visa på nya sätt att se på detta ämne.

Primtal som rytmbrytare är en enkel och kreativ idé som projektet använder sig av på ett meningsfullt vis. Roboten som målar prickar ger projektet ett ”visuellt minne” vilket gör att att verket kan upplevas även utan att besökaren stannar över en längre tid. Projektet är ett renodlat konstprojekt och bidrar till ”grundforskning” på området musik/matematik/generativ konst och har potential att vara banbrytande inom området transmedia.

Projektets generativa karaktär gör att det verkliga resultatet av projektet inte kan förutses, då det måste upplevas. Detta är en av projektets största styrkor, då konceptuell konst ofta kan ge tillräckliga insikter bara genom att man läser om dem i skrift.

Andre bedömaren

Du måste antagligen vara matematiker för att uppskatta teoremet om primtal och att hänge sig åt det obestämda skådespel som erbjuds. Det finns något spännande med projektet, och hur dess tänkta resultat är utformat för att röra en publik känslomässigt.

När det är oklart om hur arbetet kommer att låta är det ännu inte möjligt att säga eftersom beslut fortfarande återstår att fatta, till exempel om hur sifferspelet kommer att översättas till formler, som i sin tur kommer att avgöra frekvenser. När det gäller den visuella delen är det svårt för mig att föreställa mig installationen och om den långsamma robotfunktionen kommer att göra tillräckligt för att väcka förståelsen av matematik på allvar. Jag gillar den målmedvetna ansträngningen i spel här, att vilja dra uppmärksamhet till abstraktionen av matematik genom att försöka göra det till en fysisk upplevelse.

Sammantaget, förutom kärleken till matematik och en smittsam önskan att öppna upp den här världen för en allmän publik, tror jag att applikationen saknar en övergripande känsla för vilken typ av fantasi som finns i spel i allmänhet, särskilt som det finns en kompositör och bildkonstnär i projektgruppen.

Metoderna verkar i en innovativ front där det globalt pågår mycket experiment med AI, kodning och maskininlärning. Dessutom, att exponera detta gränsverk, vars ”resultat” är en okänd enhet, som ett audiovisuellt inslag, tycker jag är spännande. Korssamarbetet för mig verkar fräscht och unikt. Nu talar matematikern högst och trots entusiasmen saknar jag den mänskliga touchen.

Det finns en viss poesi, som på något sätt lyckas lyfta det minutiöst specifika till något av gemensamt intresse och betydelse.