Det var filmen Snabba cash som öppnade dörrarna till en internationell karriär för filmmusikkomponisten Jon Ekstrand. De senaste tio åren har han verkat i USA, Danmark och England, och önskar att filmmusik ska få högre status i den svenska filmbranschen.

Har det varit en dröm att få jobba utomlands?

– Det är klart. Men man är ändå inte beredd när drömmarna väl blir verklighet. När jag gjorde musiken till Daniel Espinosas Life hade jag Londonsymfonikerna i sju dagar, i legendariska Air Studios. Där stod världens bästa orkester och spelade musik som jag jobbat med i tre månader. Det var överväldigande, jag grät varje dag.

Hur kom du in i den internationella branschen?

– Snabba cash fick stort genomslag utomlands och blev en språngbräda till USA för många av oss, som Daniel Espinosa och Joel Kinnaman, på grund av skådespeleriet, hur den såg ut, hur det lät. Strax efter premiären blev jag uppringd av en amerikansk agent som ville representera mig. Jag trodde att det var ett skämt och frågade vilka andra han jobbade med. Då svarade han Vangelis och jag bara garvade. På den vägen är det. Jag hade haft mer jobb i USA om jag hade bott där, men jag vill inte.

Varför inte?

– Det är skitkul att vara i Los Angeles i två dagar, sedan hatar jag hela stället. Man blir hela tiden påmind om att det är en industri. Det låter kanske fånigt, men jag gör ju det här för konsten! När jag ser all business tappar jag sugen.

Hur skiljer det sig från att arbeta i Sverige?

– Budgetarna är betydligt mycket större, på gott och ont. För ju mer pengar det handlar om, desto oroligare är någon som sitter högt upp och vill ha något att säga till om. Det blir en enorm stress. Här i Sverige har man en regissör och kanske en klippare och producent att jobba mot. I USA skickar du skisser till 15-20 personer som öser in åsikter i ett googledokument. Det är speciellt att hantera det. Samtidigt är förståelsen större för vad man sysslar med.

Hur mycket större budgetar talar vi om?

­– När vi gjorde Morbius hade vi 1,8 miljoner dollar i budget för musiken. Då kunde vi till exempel boka Los Angeles-symfonikerna i fem dagar. En stjärna som Hans Zimmer har 5 miljoner dollar per film ungefär. En typisk svensk budget ligger runt 400 000 kronor. Det går inte att göra särskilt mycket med. Jag tycker att det är viktigt att man som kompositör slåss för att få spela in med riktiga musiker, för det bidrar också till att utveckla vår bransch. Men det kostar såklart.

Det måste ju vara en dröm att få tillgång till så mycket pengar?

– Jag nyper mig i armen varje gång, det är en enorm upplevelse. Jag har en guldsits. Jag kan göra projekt utomlands och ta med mig den kunskapen hem. Snacka med andra kompositörer och sprida den vidare. För att utveckla svensk filmmusik som jag tycker stagnerat en aning.

När skedde det tycker du?

– För länge sedan. På den svartvita filmens tid spelade man alltid in med orkester. Hela vårt samhälle undervärderar musik och konst, kultur överhuvudtaget. Ta digitaliseringen som exempel, folk förväntar sig att all kultur ska vara gratis idag. Specialskriven filmmusik ger en särskild känsla till en film, ett enormt produktionsvärde som folk underskattar.

Har du något favoritland att arbeta i?

– Jag älskar att jobba mot Danmark. Dansk filmpolitik och den generella synen på film och kultur är mycket sundare än här hemma. Att man faktiskt pushar för det mer udda, vågar ta ut gränserna. Hjärter dam är en av de bästa filmer jag har fått jobba med, jag fick friheten att få göra mer experimentell musik. Grundinställningen i teamet var att försöka göra något helt nytt, det är sällan man får den uppbackningen. Kompetensen som finns i andra länder är också något helt annat, att få lära sig av sina idoler.

Ge mig ett exempel!

– Ridley Scott var producent för Child 44, honom träffade jag varje dag i tre månader. Det var ju absurt. Att få jobba med klipparen Pietro Scalia som vunnit fyra Oscars, som klippt JFK. Kunskapen han sitter inne med är helt otrolig. Det första spottingmötet jag hade med honom, när man går igenom filmen klipp för klipp, var den bästa filmskolan jag någonsin fått. Det är den stora moroten, allt jag får lära mig och kan föra vidare.

Hur mycket kontakt har du med internationella kolleger?

– Väldigt mycket. Vi pratar om allt från kontraktsfrågor till hur olika orkestrar är att jobba med, om någon vet någon bra erhuspelare till exempel. Jag har folk som jag kan ringa upp om saker blir förjävliga. Det är en lättnad att kunna höra att andra haft det jobbigt också. Till skillnad från här hemma där man håller sig för sitt. Det är tråkigt att det inte finns så mycket sammanhållning här. Alla borde var mer öppna och hjälpa till. Det blir så småsint att sitta och hålla på sina hemligheter.

Hur ser balansen ut mellan din internationella och nationella verksamhet?

– Jag skulle nog säga 50/50 som det är nu. Jag gör framför allt mycket i Danmark sedan jag vann en Robert, den danska Guldbaggen, för Hjärter dam. Skulle jag själv få välja skulle fördelningen vara 30 procent Danmark, 30 procent Sverige, 30 procent USA och 10 procent ledigt. Det vore ultimat.

Hur har digitaliseringen av inspelningsteknik och kommunikation förändrat din verksamhet utomlands?

– Under pandemin blev det tydligt hur beroende branschen blivit av den nya tekniken. Morbius gjordes under pandemin och all kommunikation skedde över Zoom. Via programmet Audiomovers kan jag streama ljud högupplöst i surround, så jag kan godkänna mixar som görs i Los Angeles här i min studio. Problemet blir att man inte bara är kompositör, man måste också vara tekniskt kunnig för att leverera demos och skisser till stora produktioner. Det måste låta snarlikt. Annars kommer de inte tycka om musiken och man måste skriva om. Man lägger ner 75 procent av tiden på att få demofilerna att låta så verkliga som möjligt, som man senare ändå ska spela in med riktig orkester.

Vad sysslar du med just nu?

– Just nu har jag bältros. Min bröstkorg och halva rygg känns som ett öppet brännsår. Det har varit lite körigt de senaste åren och läkarna säger att det kan vara stressframkallat. Så jag måste ta det lugnare och undvika att jobba på flera projekt samtidigt. Så jag ägnar mig åt Daniel Espinosas nya film Madam Luna. En europeisk film, svenskproducerad, men som utspelar sig i Italien och handlar om en flyktingsmugglare från Eritrea.

Är det svårt att ta det lugnt som frilansande filmkompositör?

– Haha, ja. Man vill ju göra sitt absolut bästa. I de amerikanska projekten går man nästan in i väggen varje gång. Man mjölkar det sista ur sig själv. Vad jag ska bli bättre på är att få lite tid mellan projekten för att bygga på inspirationen och samla energi. Bara sitta och lira instrument för mig själv.

Har du något råd att ge till kompositörer som vill in i filmvärlden?

– Börja på din egen nivå. Ta kontakt med regissörer så ni kan utvecklas tillsammans. Har du aldrig gjort en långfilm är det ingen idé att höra av dig till Christopher Nolan. Jag och Daniel Espinosa träffades på filmskolan och det är värt mycket att bygga ett samarbete tidigt och utvecklas tillsammans. Den kreativa processen blir mer öppen om det är någon du känner och litar på, och som litar på dig. Det är bra för självförtroendet. Och var ödmjuk. Så kommer det nog gå bra.

FAKTA

Namn: Jon Ekstrand
Ålder: 45 år
Yrke: Kompositör och ljuddesigner, främst för film
Ort: Stockholm
Verk i urval: Snabba cash (2010), Life (2015), Hjärter dam (2019), Drottning Margareta (2021), Morbius (2022)