Coronapandemin har fått världen att improvisera. Mikaela Steby Stenfalk är för närvarande residensstipendiat på HIAP i Helsingfors. Residenset blev inte som någon hade tänkt sig. Vi har ställt fem frågor om hur är det att vara på ett online-residens.
Du har fått ett residensstipendium för formkonstnärer till HIAP Design Recidency i Helsingfors under sommaren (uppdelad på två perioder i maj respektive augusti-september). Sedan kom Coronapandemin. Kan du genomföra residenset trots Corona-tiderna? 

Urspungsplanen var att åka till HIAP i Helsingfors nu för att arbeta under två veckor, ha ett sommaruppehåll och sedan fortsätta residenset i slutet av sommaren och presentera resultatet på
Helsinki Design Week. HIAP och alla inblandade gör vad de kan för att arbetet ska kunna genomföras trots Coronapandemin. Residenset genomförs online, men jag kan inte arbeta på plats tillsammans med dem jag hade velat samarbetat med. Jag har inte heller möjlighet att förstå staden, platsen, sammanhanget på samma sätt. Nu är jag istället på IASPIS under den första delen av residenset, vilket jag självklart är väldigt tacksam för och som har resulterat i andra fina samarbeten. 

Hur ser ditt arbete på online-plattformen ut i praktiken?

Den digitala plattformen är ett verktyg som nog är nytt för alla. Med den kan vi exempelvis visa våra arbeten för varandra, gå in och redigera i pågående arbeten samtidigt, vi kan ha arbetsmöten tillsammans och dela filer. Jag tror att plattformen ursprungligen är gjord för spelutvecklare som även utan pandemier sitter på olika platser för att samarbeta digitalt. För mig personligen finns det en viss tröskel mot att arbeta helt digitalt med personer jag aldrig tidigare har träffat, men det ger sig nog med tiden.

Hur fungerar det digitala samarbetet för din del?


Den digitala sidan är en stor del av mitt arbete men jag arbetar också mycket med en översättning från det digitala till det fysiska. Den fysiska kontakten med objektet har helt försvunnit nu när jag har jobbat digitalt. Även om jag kan göra fysiska objekt här på IASPIS så presenteras dem genom digitala bilder eller videor – hur fysiskt jag än jobbar så måste jag just nu kommunicera det digitalt.

Än så länge är jag i början av residenset, men samarbetet via den digitala plattformen känns redan begränsat. HIAP har ju haft en tanke med att bjuda in mig tillsammans med en finsk och en rysk konstnär. Vi har individuella projekt men våra arbeten hakar i varandra. Det digitala är centralt för oss alla tre, men ingen av oss arbetar helt digitalt. Det hade nog underlättat att åtminstone träffas fysiskt i början av residensperioden, för att sedan vidareutveckla våra projektarbeten tillsammans digitalt.

Vad är det som gör det svårt?

Jag tror att en stor svårhet är att vi inte riktigt vet hur det kommer att bli. För mig är kontexten som mitt arbete presenteras i lika viktig som projektet i sig. Just nu vet jag inte om vi kommer presentera våra projekt digitalt eller fysiskt, vilket gör det svårt att fatta beslut. Med den första digitala delen i min arbetsprocess kan jag göra precis som vanligt, men inte med den andra, fysiska delen.

Men översättningar mellan det fysiska och det digitala är samtidigt en del av det mitt arbete handlar om. På så sätt är det intressant. Jag kan arbeta med bilder av fysiska objekt som sprids via nätet, t ex med hur publika rum presenteras digitalt. Nu när man inte får mötas fysiskt längre blir bilderna på platserna mycket viktigare. Det är genom dem vi kan minnas de platser vi inte längre kan besöka. Allting mellan det fysiska och det digitala är väldigt sammankopplat.

Självklart blir även det digitala samarbetet med de andra konstnärerna svårare. Det finns en tröskel när man inte har träffats i det verkliga livet först. Alla små ansiktsrörelser försvinner i pixlarna. Men vi lär oss…

Hur påverkar Coronapandemin dig i ditt konstnärskap?

Om man bortser från allt det hemska som sker är det en väldigt intressant tid som jag kommer att referera till i framtiden.  

Intervju: Ann Traber