Gå direkt till innehåll Gå direkt till menyn

Tatiana Pinto

Residensstipendiat i Stockholm 1 oktober 2020 – 15 oktober 2021

Tatiana Pinto. Född 1978 i Rio de Janeiro, Brasilien. Bor och arbetar i Stockholm.

Min konst kombinerar aktivism med konstnärlig forskning, i synnerhet i relation till arkitektur. Genom att betrakta byggnader som motorer för social förändring blottar och avslöjar jag försummade berättelser om den byggda miljön och förespråkar antikapitalistiska, antirasistiska och dekoloniala rum i stad och samhälle.

Min konstnärliga praktik speglar också mitt eget ansvar som arkitekt och min ställning som socialt och politiskt engagerad konstnär. Jag experimenterar med olika medier och använder konstscenen som en plattform för offentligt engagemang i min ämnesöverskridande metod.

Foto: Tatiana Pinto

På Iaspis kommer jag att forska och förbereda akt 3 i Trialogue, en tredelad pjäs/performance om arkitektur, politik, sexism, fascism, kolonialism, modernism och personligt ansvar. Akt 1 och 2 kretsade kring mötet mellan tre existerande gestalter och röster, där olika berättelser konfronteras med varandra i en alternativ historieskrivning. Akt 3 är ett samtal mellan Oscar Niemeyer, Brasiliens mest framträdande arkitekt och en ikon inom brasiliansk modernism; designern och arkitekten Aida Boal; samt den anarkofeministiska författaren Maria Lacerda de Moura. Deras samtal ifrågasätter den seglivade myten om Brasilia som en beundrad och progressiv modern gestaltning. Genom att lyfta fram det faktum att Niemeyers senatsbyggnad från 1960 inte hade några toaletter för kvinnor förrän 2015 pekar akt 3 på det modernistiska projektets inneboende homogenisering, segregation och exkludering. Avsaknaden av damtoaletter – för att inte nämna att denna arkitektoniska brist under 55 år ansågs som normal – är ett exempel på det våld som i olika grad kan utövas av arkitektur. Trialogue ställer arkitekter till svars för de konservativa politiska tankar som förkroppsligas i deras byggnadsverk. Trialogue är dessutom en vision av hur annorlunda Brasiliens politik skulle varit idag om Brasilia ritats av och för kvinnor.

Jag har gått arkitektutbildningen på Rio de Janeiros federala universitet. Jag har varit verksam som arkitekt i mer än tio år, både i min egen firma och i samarbete med andra. Jag har en masterexamen i hållbar arkitektur från universitetet i Bologna och en masterexamen från Bartlett Development Planning Unit på University College i London. För tillfället samarbetar jag med Decolonizing Architecture Advanced Studies, en plattform för högre utbildning på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Akt 1 i Trialogue presenterades på Manifesta 12 i Palermo 2018 och på Italienska kulturinstitutet här i Stockholm 2019.

 

English

Tatiana Pinto

Studio grant holder in Stockholm 1 October 2020 – 15 October 2021

Tatiana Pinto. Born 1978 in Rio de Janeiro, Brazil. Lives and works in Stockholm.

My work combines activism with artistic research, particularly in relation to architecture. Perceiving buildings as engines for social change, I unveil and expose neglected narratives of the built environment in order to advocate anti-capitalist, anti-fascist, anti-racist and decolonial spaces in our cities and society.

My artistic practice also reflects upon my own responsibilities as an architect, and my position as an artist engaging in social and political struggles. Experimenting with different media, my interdisciplinary approach uses art spaces as one platform for public engagement.

While at Iaspis, I will research and prepare Act 3 of Trialogue, a tripartite play/performance about architecture, politics, sexism, fascism, colonialism, modernism and personal responsibility. Acts 1 and 2 centred on the meeting of three existing characters and voices, confronting different narratives in order to write a counter-history. Act 3 is a conversation between Oscar Niemeyer, the most prominent Brazilian architect and an icon of Brazilian modernism; trained architect Aida Boal; and anarcho-feminist writer Maria Lacerda de Moura. Their dialogue will contest the persistent myth of Brasilia as an acclaimed progressive modern realisation. Bringing to light the fact that Niemeyer’s 1960 Senate House didn’t include female toilets until 2015, Act 3 evidences the homogenisation, segregation and exclusion inherent to the modernist project. The absence of the toilets — not to mention the normalisation of this architectural deficiency for 55 years — demonstrates the various degrees of violence architecture can perpetrate. Trialogue holds architects accountable for the conservative political agenda present within their designs. Further, Trialogue envisions how different Brazil’s politics would be today if Brasilia had been designed by and for women.

I am trained as an architect at the Federal University of Rio de Janeiro. I worked in the field for more than 10 years, both in my own practice and collaborating with others. I hold a master’s degree in Sustainable Architecture from Bologna University and a master’s degree from Bartlett Development Planning Unit at University College of London. Currently, I collaborate with the post-master course ‘Decolonizing Architecture Advanced Studies’ at the Royal Institute of Art in Stockholm. Trialogue Act1 was presented at Manifesta 12 in 2018 in Palermo and here in Stockholm at the Italian Institute of Culture in 2019.