Telefonmonolog

Den 31 oktober 2022 genomfördes en storskalig teaterhändelse via telefonnätet, specifikt och endast utformad för riksdagens ledamöter. Monolog för Telefon, skapat av Freja Hallberg, är det mest omfattande verk PotatoPotato hittills skapat, och undersöker medborgarens relation och tillgång till den folkvalde, med inspiration från flashmobs. Monolog för Telefon genomfördes genom att 349 skådespelare under samma dag framförde samma monolog till varsin riksdagsledamot. Det är också ett sätt att låta konstens potential ta plats i kammaren, korridorerna och i partikanslierna.

Verket ställer också andra frågor: Hur många svarade? Hur kändes det? Vad fick de för tankar om den folkvaldes relation till medborgaren och tvärtom? Projektets förberedelser pågick i flera månader, och PotatoPotato har under denna tid rekryterat och regisserat 349 skådespelare, vilka utgör cirka 10% av Sveriges skådespelarkår. De deltagande skådespelarna kommer ifrån hela Sverige och har olika ålder, bakgrund och erfarenhetsnivå.

Under och efter monologens framförde var pressintresset stort, med publikationer i flera stora dagstidningar, radio och SVT. Diskussioner om projektet dök upp på sociala medier och i tidningars kommentarsfält. Flera riksdagsledamöter uttalade sig i media eller hörde av sig direkt till oss om projektet. Idag lever projektet och de tankar som väcktes endast kvar i de deltagande skådespelarnas, riksdagsledamöternas och allmänhetens minne.

Förste bedömaren

Ett nytt sätt att se performance på, nästan som tjuvringning men med uppenbart seriöst syfte och vilja till långverkande effekt. Ett sätt att involvera konsten i det politiska samtalet som sökande hoppas ska ge effekt på demokratin i vårt land. Formen är så pass direkt och modig på så vis att konsten lägger sig i det politiska samtalet genom att kräva ett sådant som medborgare. Det innehåll som kommer att få en fortsättning i samtalen om det, kan vara ett nytt sätt att föra en medborgerlig debatt. Ett nytt politiskt forum för medborgare att komma till tals och ett sätt för politiker att få tillgång till ett nytt verktyg att utgå från där människors åsikter får spela en roll inför beslut som omfattar vår demokrati. Konstnärer kan på så vis vara budbärare för mångas röster på ett nytt sätt än det gängse i scenrummet.

Att ringa upp samtliga politiker i Riksdagen i rollen av både sig själv, andras röster och som förmedlare/skådespelare för dessa upplever jag som unikt. Att heller inte veta exakt hur resultatet blir utan se utvecklingen av metoden fortsätta in i en ny process av skapande som i sig också kan leda till nya grepp, kräver mycket av konstnärerna. Visionen att vilja delta i det demokratiska samtalet utgör värdegrunden och därmed förhoppningsvis en garant för att samtalen inte ska gå förlorade på vägen. Politiker och filosofer har förstås använts tidigare inför att skriva pjäser eller böcker men i det här fallet kan sökande utveckla ett nytt sätt att skriva tillsammans med dessa för syftet att få till ett demokratiskt samtal.

Utifrån det projekt som ska genomföras finns en bra grund av förståelse för samhällsutvecklingen och en vilja att göra något åt den, som det upplevs, sviktande demokratin. Samtidigt finns en bild av att samtalen inte ska innehålla självklara ämnesval eller frågeställningar som en politiker lätt kan svara på. Det skapar också utrymme för skådespelarna att använda ett brett register.

Det enda jag kan se som kan förbättras är att tillägga en beskrivning av hur relevanta teman och samtalsämnen ska tas fram. Politiker och filosofer är förstås intressanta att ha med men finns även ämnesval som sökande tycker är viktiga att få med? Eller skapas alla dessa utifrån samarbetspartners tankar? Har skådespelarna någon makt också i valet av ämnen? Som medskapare eller som medborgare? Båda rollerna är relevanta.

Andre bedömaren

Projektets konceptuella innehåll där den bakomliggande idén är viktigare än själva konstverket är inte direkt främmande för scenkonst och performance. Teman som demokrati och tvivel är inte främmande för scenkonst. Dock är frågan om verkets korta telefonsamtal kommer att uppfattas som tvivel och inte bara vanlig förvirring om monologen har svårt att nå fram med sitt budskap.

Sökande visar på goda kunskaper inom transmedia, alltså berättelser som skapas och rör sig över multipla, mediala plattformar och i olika format. Dock är kunskapen om scenisk gestaltning oklar då den slutgiltiga presentationen av verket – själva liveframträdandet – inte beskrivs tillräckligt ingående. Det är framför allt ett stort samarbete med olika skådespelare, men också med politiska tjänstemän som möjligen skulle kunna ta verket i oanade riktningar.

En mer djupgående analys av logistiken kring detta performance skulle vara intressant att läsa. Allt från rekrytering, regi och timing av synkroniserade telefonsamtal låter oerhört imponerande. Samtidigt som det är en monolog som riksdagsledamötena lyssnar till så beskrivs verket som interaktivt. På vilket sätt är konstverket interaktivt? Det är lite oklart i ansökan om det uppstå en dialog med uppringaren. Och i så fall hade det kanske funnits en poäng att spela in samtalen för att samla in och jämföra svaren?