Gå direkt till innehåll Gå direkt till menyn

Swedish Aerial System

Projektet har varit en lika givande som krävande innovativ resa. Efter en lång process har man landat i benämningen Swedish Aerial System, vilket i sig har öppnat för nya redskap, möjligheter och riggtillämpningar inom luftakrobatik.

Amanda Clausson

Tre luftakrobater testar en ny rigg.

Projektet inleddes hösten 2020 med en genomlysning av disciplinerna svingtrapets och Korean Cradle. Projektets utgångspunkt var att man ville förlänga flygarnas tid i luften. Man skissade på många olika alternativ för den cradle-konstruktion som flygaren kastas ifrån. Projektet tittade också på disciplinen svingtrapets eftersom idén var att utgå från teknikerna inom Korean Cradle och svingtrapets för att ta fram ett nytt redskap för luftakrobatik. Man har under projektets senare faser även jobbat med cirkusartister i olika konstellationer som har testat konstruktionerna.

Projektet har lyckats ta fram en konstruktion som avsevärt förkortar riggtiden för Korean Cradle. Konstruktionen fungerar både som fångstnät och som uppskjutningsmekanism och den uppfyller den initiala målsättningen – att förlänga flygtiden i luften för flygaren. Projektet har samarbetat med artister som är enormt entusiastiska över resultatet och projektgruppen vill gärna själva fortsätta researcha anordningen.

Den manuella uppskjutningsfunktionen är svår att bemästra säkert och därför vill man gärna fortsätta utforska möjligheten att med hjälp av motorer och sensorer få en automatiserad uppskjutning av flygaren. I nuläget finns inte tillgång till de lokaler eller resurser som skulle krävas men projektägaren avser ta upp projektet på nytt i framtida cirkusföreställning. Man har också delat med oss av projektet till cirkusbranschen med förhoppning det kan ta egna nya vägar hos andra utövare.

Förste bedömaren

Projektet vill utveckla en ny form för luftakrobatik och har skapat unika förutsättningar för en gränsöverskridande samverkan för teknisk och konstnärlig konstruktion och utveckling. Tvärdisciplinär samproduktion är en normal konstellation inom cirkus. Men det är inte lätt att få till resurserna till en satsning som denna, i synnerhet inte frikopplat från en större produktion, och i önskan att obundet utveckla helt nya uttryck och tekniker. Processen behöver som beskrivs både vara teknisk och konstnärlig. Omvärldsbevakningen och metodbeskrivningen ur tekniskt perspektiv är exemplariska. Men när det gäller det konstnärliga och artistiska perspektivet finns luckor. Att övervinna gravitationen är både en konstnärlig och fysisk prestation – jag saknar tankar kring hur artister medverkar, labbar fram akt-material, påverkar utformningen mer än som ”vikter”, hur det tekniska och konstnärliga ledarskapet kan se ut.

Andre bedömaren

Att nå fram till nya verktyg/konstruktioner för luftakrobatik kan förändra upplevelsen av en cirkusakt totalt. Det är också behövligt då tekniken och utövarens sätt att själv vara fysiskt skicklig rent tekniskt sett, alltid är nödvändigt för att också bidra till en konstnärlig utveckling av cirkusen. Annars kan den lätt fastna i just begränsningen i redan många gånger upplevda tekniska lösningar. Publiken tappar delvis intresset. Här skulle den komma loss, lite som i norra Spanien och södra Frankrike där gatuteatertradition och väderlek har tillåtit att kompanier med till synes egna uppfinnare i teamet skapar ny konst. Detta projekt är dock mer universellt och skulle kunna bli en omvälvande händelse för cirkuskonsten. Det händer inte ofta. Samverkan i sig är delvis förväntad men också nödvändig. Eftersom det inte sker ofta kan heller inte denna samverkan, om än förväntad, anses vanlig. Att utmana gravitationen ytterligare ett varv skulle bidra till nya sceniska uttryck.