Till Startsidan(Snabbkommando: Alt+ 1)
Startsida / Nyhetsbrev

Musikernas villkor i ett stjärnspäckat Senegal

”A Salaam maleikum”, “Nangadeff”, ”Ja djeff”, ”Nice-ne!”
En baïfall på gatorna i Dakar hälsar på en kompis, tar i hand, bugar sig och för kompisens handrygg mot sin panna. Därefter gör kompisen likadant. En baïfall, eller yaïfall om det är en kvinna, lever efter den gyllene regeln ”med Gud ständigt vid sin sida och tjänar honom genom att arbeta hårt”. Baïfallismen grundades här i Senegal i slutet av 1800 talet. Den första baïfallen, Sheikh Ibrahima Fall var musiker och spelade ”talking drum”, en liten trumma man fäster i armhålan och spelar på med en mindre stav. Han är också omskriven för att han genom musiken vigde sitt liv att sprida budskapen om muridoulismen, en västafrikansk inriktning av islam med rötterna i sufismen.
Senegal baifall IB

Många konstnärer och kanske framför allt musiker är baïfall. De lever enkelt, lyder och arbetar för sin gud, bor ofta kollektivt och sprider sitt budskap genom sin konst. Likheten med rastarörelsen är stor, och en baïfall känns igen genom sitt rastahår, en mängd amuletter och stora smycken och speciella kläder, diachas. Dessa sys av återvunnet tyg i en lapptäcksteknik. Baïfallerna präglar Senegals musikliv och finns inom alla genrer; afromusiken, traditionella musiken, hiphopen och reggaen. De är coola killar och tjejer, som använder musiken som en plattform för att sjunga moraliteter om hur man skall leva sitt liv. Jag såg ett underbart reggaeband Timshel och hela konserten var som en predikan och föreläsning om Gud, och att du skall respektera din mamma, om problemen med migrationen, att man skall vara stolt över sin afrikanska historia. De sjöng om Barack Obama och kritiserade korruptionen. Baïfallismen är inne bland de unga och växer i Senegal men också internationellt genom musiken, livsstilen och sitt klädmode av återvunnet material. Förutom det religiösa kallet, kan det vara ett sätt att hantera landets enorma arbetslöshet på cirka 46 % . Det rättfärdigar den sysslolöshet som arbetslösheten skapar. Har man inget jobb, kan man i alla fall jobba för gud.

Senegals musikaliska ledstjärna är fortfarande Youssou N’Dour och han har varit en förgrundsfigur i utvecklingen av mbalax-musiken. Mbalax använder dansanta, snabba traditionella slagverksrytmer i grunden och ovanpå den lägger de melodier med influenser av funk, salsa och socca. På 70-talet utvecklades denna stil och man började också sjunga på wolof istället för på kolonialspråket franska. Mbalaxen är fortfarande den dominerande musikstilen, nästan varje taxi spelar mbalaxmusik.
Youssou N´Dour är inte bara en världsberömd mbalax-musiker utan driver också egna klubbar och flera sociala projekt och företag. Han nämns med stor respekt av alla. Andra äldre kända afromusiker som fortfarande är aktiva är Baaba Maal, Thion Seck och Ismael Lô. Förutom afron är rapmusiken jättestor och Senegal är ett föregångsland för unga afrikanska hiphopare. Det är kul att titta på TV här, för mycket musik som visas är nationell eller från Västafrikaregionen. Här är det självklara inslag av traditionell kultur även i moderna musikstilar och andra kulturformer. Vid första mötet kan samhället och kulturen upplevas turistisk och etnofierad. Men nu när jag lärt känna landet mera, så inser jag att de traditionella inslagen är så levande och självklara, att till och med den hippaste hiphoparen inkluderar dessa traditioner och har t ex inslag av sabartrummor eller dans i sin video. Det finns en cool stolthet i att berätta om sina rötter, och varje etnicitet här i landet har sina danser, sin trumrytm, sina dialekter eller språk och detta visar man gärna upp.

Att vara musiker här, är ett osäkert jobb, precis som i övriga världen. Det finns relativt mycket tillfälliga arbetstillfällen som till exempel att spela på kulturcenter, festivaler och klubbar. Men också på privata hotell eller vid evenemang som till exempel den omåttligt populära brottningen La Lutte, fotbollmatcher och politiska möten eller på privata fester, dop, bröllop och liknande. Det finns två ensembler där man kan ha en fast anställning, Orchestre National som har som uppgift att spela vid olika formella evenemang, stadsbesök och högtider och liknande. Slutligen finns Nationalteatern Daniel Sorrano som har fast skådespelar-, dansar- och musikerensemble. Du kan också ha ett fast kontrakt med en manager som garanterar dig en viss månadsersättning beroende på hur bra han säljer gruppen eller artisten.
Klubbarrangören Ouzin Sakho berättar att gagerna kan variera enormt beroende på tillfälle. Youssou N´Dour kan ta 20 000 000 CFA för en välgörenhetsspelning på Hotel Meridienne eller 50 000 CFA för ett klubbgig för att det är hans gamla kompis som driver klubben. Ouzin jobbar själv ofta med så kallade dörrdealar som kan ge bandet 40 % av intäkterna och klubben 60 %. Inträdet till en mindre klubb med en kapacitet på 300 personer ligger runt 2 000 CFA. Ofta spelar minst två band med kanske sex musiker i varje band, så med lite tur ger en klubbspelning en intäkt på cirka 20 000 CFA (ca 340 svenska kronor). En medelinkomst i Senegal ligger på 200 000- 250 000 CFA per månad, vilket motsvarar ca 3 400-4 000 svenska kronor.
Av de runt 60 % som klubbarrangören tar, går 15 % i skatt till la municipalité det vill säga kommunen eller stadsdelen, därefter betalas ersättning enligt fast tariff till BSDA, Bureau Senegal Droit d´Ateur som reglerar upphovsrättsliga ersättningar likt STIM och resten går till egna omkostnader och löner. Arrangörens största inkomst kommer från barförsäljningen. Det finns inget musikerförbund som reglerar ersättningar. Men en intresseorganisation som heter AMS, Association Metier de la Musique Senegalais, är bland annat aktiva som lobbyorganisation i frågor om piratairie, det vill säga illegal nedladdning och framför allt kopiering av musik, vilket är mycket vanligt bland gatu- och marknadsförsäljarna.
I Dakar finns det ett stort utbud av konserter. Du kan komma hit när som och alltid hitta någon spännande konsert. Det finns ett stort antal klubbar; Just 4 U, PEN´Art, Gaïnde Club och le Peetaw och några kulturcenter, Centre Culturell Francais eller Centre Culturelle Douta Seck som arrangerar konserter. Och så har vi festivalerna såklart, till exempel den jättespännande festivalen BanlieueRythme i Guediawaye, Dakars största förort. Festivalen sponsras av ett välkänt snabbkaffemärke och marknadsförs påkostat med TV- och radioreklam. På programmet står både kända internationella och nationella hiphopartister och lokala förortstalanger. En tydlig trend är jakten på den unga talangen som pågår på gatan i förorten. Under den månaden jag var här pågick två omfattande talangtävlingar, med en tydlig önskan om att upptäcka den senaste street-talangen. WAPI som är ett initiativ av British Council och pågår i hela Afrika. Där söker man talanger inom scenkonst, mode, video, dans, skrivande, slampoesi och musik. Mer lokal approach hade tävlingen Super Star som söker talanger inom sång, dans och style det vill säga mode och hår. Centre Culturelle Francaise har en särskild label Decouvertes som tre gånger per säsong presenterar nya unga band. Det är som om att vara ung och att komma från förorten i sig är extra hippt. Detta profilerande känns igen från Sverige. Vi har samma tendens att ge ungdomen och förorten en särskild status. I sociala sammanhang representerar förorten ett stort antal problem som fattigdom, hög arbetslöshet, låga hälsotal och så vidare, men i kulturella sammanhang betyder förorten extra hög kvalitet.
Frågan är om publiken och arrangörerna också kommer från dessa svåra, fattiga och mytomspunna förorter?
Lord Aladji Man, en av grundarna av hiphopbandet Daara J, har klubbkvällar där inträdet är 10 000 CFA (ca 170 svenska kronor) vilket är mycket pengar i Senegal. Men precis som i Sverige finns det många bra initiativ, eldsjälar och organisationer som arbetar för att utveckla förorten. Och många artister sänker sina gager alternativt spelar gratis vid olika former av välgörenhetsevenemang.

Senegalesisk musik skryter gärna med att här bor världens bästa trummisar. Det är en jätteupplevelse att se en dansuppvisning med livetrummor. Men här finns också ett stort intresse för jazzmusik, med två stora internationella festivaler. En i slutet av maj i Saint Louis, där bland annat Ale Möller Band har spelat och en på ön Gorée i Dakar under sommaren.
 
Ida Burén, Rufisque, Senegal
Uppdaterad: 2010-06-23 Tipsa om sidan

BILDINFO:
Baïfall Alassane Kamara, Foto: Ida Burén