Till Startsidan(Snabbkommando: Alt+ 1)
Startsida / Nyhetsbrev

Modern dans - en relativ ny företeelse i Levanten.

I det här brevet ska vi ta del av två starka karaktärer från Syrien och Libanon som genom modern dans kroppsspråk vågar bryta mot sociala tabun i samhället.
Det går inte att skriva om moden dans i Syrien utan att nämna Lawand Hajo. Han kom från en kurdisk familj i Syrien och studerade koreografi och regi i Libanon och Syrien. Utan att vilja kompromissa med sina idéer om ett öppnare klimat för kulturutövare, bestämde han sig för att starta sitt eget kompani, Ramad Dance Troup 2001. Detta var startskottet för modern dans i Syrien. Lawand Hajo påpekade att ”yttrandefriheten finns i kroppen” och var en högljudd förespråkare för de mänskliga rättigheterna. I sina verk berörde han ämnen som religion, kvinnans ställning i Mellanöstern och alternativ sexualitet. Men karriären, med utmärkelser från Mellanöstern, Europa och Japan, fick ett tragiskt slut när Lawand Hajo blev brutalt mördad den 16 november 2008, i vad som troligtvis var en kärlekskonflikt.
Den moderna dansscenen i Syrien är bara nio år gammal och innan Hajo dök upp i Syriens kulturliv bestod utbudet mest av klassisk balett och arabisk folkdans. Fortfarande är det balett som lärs ut på Higher Institute of Fine Art, men på senare tid har modern dans börjat etableras genom workshops och gästlärare på skolan.
- Många dansare börjar närma sig modern dans på grund av det friare uttrycket där man har möjlighet att närma sig sitt eget kroppsspråk och genom det klä sig i en nutida roll och tackla ämnen som gäller här och nu, säger Rano Mleihi, koreograf och regissör från Damaskus.
Med det ordlösa uttrycket kan man behandla ämnen som det vanligtvis talas om bakom stängda dörrar, som till exempel religion, politik och sexualitet.
Den syriska författaren Abou Ali Yasin har kallat religion, politik och sexualitet för den ”förbjudna treenigheten”. Han tacklade ämnet i sin bok med samma namn som kom ut 1973. Trots att den blev förbjuden har den återutgivits gång på gång, och är en favorit bland många intellektuella i arabvärlden.

Censuren och konservatismen
I den engelskspråkiga tidningen Syria Today skriver journalisten Dalia Haidar om den så kallade förbjudna treenigheten. Hon menar att många kulturutövare känner mindre press från den statliga censuren än den censur som finns i samhället. Som kulturutövare vet man vilka röda linjer man inte kan gå över när det gäller politik och religion, men när det kommer till de sociokulturella ämnena är det svårare. Religiösa ledare kan till exempel genom sin makt påverka ett verk så att det dras in trots att det från början fick grön flagg av den statliga censuren.  I samma tidning beskriver författaren Rosa Yaseen Hassan denna censur som ”en sovande björn. Ingen vet när den kan vakna”.
Rosa påpekar vidare att många konstnärer och författare känner att det offentliga rummet för debatt krymper. Påtryckningarna anses snarare komma från den stadigt växande konservatismen bland folket än från den statliga censuren.
Housein al-Awdat, före detta professor i statsvetenskap vid Damaskus universitet, förklarar att detta kan bero på en förändring i tolkningen av religionen samt att det masskonsumtionssamhälle som sprider sig i Syrien utesluter de lägre klasserna. Denna alienering, menar han, har bidragit till en ökande religiös konservatism och att vissa grupper i samhället på senare tid har blivit mer traditionella.

Men genom modern dans kan man kringgå den minerade marken.
- Om censuren frågar mig vad jag menade med en viss rörelse i ett stycke som jag skapat kan jag säga att jag tyckte att det var en vacker rörelse och sen fråga tillbaka vad de tyckte att det såg ut som. Vad de än svarar så har de rätt, tolkningen är i ögonen på betraktaren, förklarar Rano Mleihi.
Hon började jobba för Lawand Hajos Ramad Dance Troup 2007, som dramaturg och regissör. Efter hans tragiska bortgång har hon fortsatt hans konstnärliga arbete med att ifrågasätta sociala tabun och föra Hajos arv vidare. Rano Mleihi studerade dramaturgi och regi på Damascus Fine Art Institute. Men siktet på att bli teaterregissör förändrades i mötet med Lawand Hajo.
- Han lärde mig att det inte var någon idé att hänga upp dialog på ord, kroppen är mycket ärligare, säger hon.

Danskt-syriskt samarbete
Rano Mleihi var med och skapade det dansk-syriska projektet Damascus 2 Will You Catch My Breath, tillsammans med danskan Noenne Mai Svalholm 2009. Projektet som behandlar manlig identitet i Syrien startade med en audition där tre dansare plockades ut. Verket formades runt en mängd workshops där de tre dansarna fick reflektera runt ämnet maskulinitet och frågor som: Vad förväntas av en man i Syrien? och Vad är maskulinitet? Många fick möta sina fördomar, inte minst Noenne Mai Svalholm, som hade en rätt klar bild över hur en syrisk man skulle vara.
Ur detta mejslades tre karaktärer fram. Överklasskillen, som vet vad han vill och kommer att få det, den traditionella som vill kontrollera sin omgivning, och outsidern som kan tolkas som queer, enligt Rano Mleihi. Verket inspirerades av den återuppväckta konservatism som sköljer över det syriska samhället och den nya generation som hamnar i glappet mellan att vilja blicka framåt och samtidigt vara lojal mot sin familj och det traditionella samhället.
Förutom påverkan från de stora klasskillnaderna kan denna identitetskris förklaras genom att Syrien de senaste åtta åren börjat öppna upp det tidigare så stängda samhället, och söker relationer med både Mellanöstern och Europa. Dessa relationer, samt den nya informationsteknik som har etablerat sig i Syrien, gör att vissa i den nya generationen hamnar i en konflikt mellan att vara lojal mot sin familj och vilja utveckla sig själv i en egen riktning.
Denna dualism hos den nya generationen skapar nästan en form av personlighetsklyvning, där man visar upp en fasad som anammar västvärldens influenser samtidigt som de traditionella värderingarna är väldigt starka.
Det dansk-syriska dansprojektet hade premiär i Tyskland i februari 2009 för att sedan visas på Outgames i Danmark i augusti. Den slutliga destinationen på turnén var Damaskusoperan i november, där ensemblen gav tre bejublade föreställningar. 
Rano Mleihi påpekar att hon inte är någon ”riktig” koreograf. Hon förklarar att när hon går runt i Damaskus har hon alltid en kamera med sig och filmar vardagshändelser. Människors fysiska agerande mot varandra blir hennes rörelser.
- Jag hör vad de säger men jag känner inget, säger Rano Mleihi när hon ska förklara sin syn på den dialog som kläs i ord på landets teaterscener.
Hon tror att modern dans kommer att betyda mycket för syriskt kulturliv. På grund av det stängda samhället, där hon hävdar att ord inte har någon betydelse, kommer dansen att växa sig starkare.

Dansens ordlösa kommentarer
Likt Syrien tog Libanons kontemporära scen fart i början av förra årtiondet. 2002 startade Omar Rajeh Maqamar Dance Company. Rajeh studerade dans i Libanon och England och efter en tids turnerande kände han att tiden var mogen för att starta ett kompani i Libanon. Maqamar Dance Company verkar inte bara som ett kompani utan anordnar dansfestivaler och workshops för att få olika kulturutövare inte bara ifrån dansen utan ifrån övriga discipliner att interagera med varandra och skapa ett nytt spännande kulturliv i regionen. 
Hösten 2009 satte Omar Rajeh och Maqamar upp föreställningen The Assassination of Omar Rajeh, en protest mot de mord som skett på journalister i Libanon sedan första världskriget. Verket centrerades runt betydelsen av det skrivna ordet på arabiska. Där visar än en gång den moderna dansens kroppsspråk sin betydelse i att kunna kritisera utan att behöva klä kritiken i ord.

Levantine Dance - magdansens återupprättelse
I detta sammanhang har Alexandre Paulikevitch dykt upp. Han tog sin examen i teater och dans på University of Paris VIII 2002 och var verksam som dansare och lärare i Paris i fyra år. Efter julikriget i Libanon 2006 bestämde han sig för att flytta hem. Tre år senare satte han upp Mouhawala Oula, som på svenska betyder Ett första försök, där han dekonstruerar och utmanar den traditionella arabiska dansen, som vi i väst har etiketterat magdans, och skapar ett tredje tillstånd som varken är manligt eller kvinnligt. Genom detta verk ville Alexandre Paulikevitch förändra synen på arabisk dans/magdans, från att vara kabaréunderhållning till att kunna visas upp på den kontemporära scenen.
- Många gånger i Paris såg folk inte mig som en dansare för att jag sysslade med arabisk dans, de såg mig mer som en strippare, säger han.
Alexandre Paulikevitch förklarar att Levantine Dance, som han hellre kallar magdansen för, fick sin nedsättande etikett magdans i samma veva som Europa började beblanda sig med Mellanöstern och förfasade sig över det sexuellt depraverade araberna i början av 1800-talet. Höftrörelserna, som från början kom ur olika fertilitetskulter som existerade i Indien och i Mellanöstern, fick stor uppmärksamhet av de koloniala makterna och gavs namnet ”magdans”. Denna etikett vill Alexandre röra sig ifrån och föra in dansen på den seriösa scenen.
I verket Mohawala Oula deltog förutom Alexandre själv en saxofonist samt en videokonstnär. I slutet av föreställningen utforskar han den kvinnliga samt den manliga kroppen för att sedan avsluta i ett tredje tillstånd, som istället för att vara mellan befinner sig bortom manligt och kvinnligt. Han beskriver detta som ett handikappat tillstånd. När jag frågar vad det handikappade tillståndet betyder svarar han:
- Allt det som inte är känt för oss och som gör oss rädda.
När jag undrar om det kan vara riskfyllt som kulturutövare att ifrågasätta könsroller i Libanon svarar han att det kan vara riskfullt att etikettera något som ”queer”.
- Men till skillnad från till exempel Syrien behöver vi i Libanon inte bry oss så mycket om vad samhället tycker.
Detta får mig att tänka på en gayaktivist i Jordanien som förklarade Libanons större acceptans för gaykultur med att i Libanon är folket upptagna med att bråka med varandra. Folkgrupper och religiösa sekter står sida vid sida och man har inte tid att lägga ner energi på att bry sig om queer-kultur. 

Både Alexandre Paulikevitch och Rano Mleihi säger att i både Syrien och Libanon pågår en trend just nu i att ifrågasätta kön och könsroller. Behovet av att skapa sig en egen identitet och att våga gå den egna vägen är en stor del i deras arbete.
 -Vi började att bli så upptagna med våra projekt och i den uppslukningen slutade vi att bry oss om vad samhället tycker och tänker, förklarar Rano.

A of Arabia, Syrien och Libanon 2009-10
Uppdaterad: 2010-06-23 Tipsa om sidan