Till Startsidan(Snabbkommando: Alt+ 1)
Startsida / Nya relation-aliteter - ett seminarium om kruxen med relationell och interaktiv konst

Nya relation-aliteter - ett seminarium om kruxen med relationell och interaktiv konst

Iaspis, Jakobsgatan 27, Project-Room
Seminarium om konst som fokuserar på sociala relationer och som arbetar utifrån ett kritiskt och teoretiskt perspektiv för att avkoda och förstå vilka typer av relationer till betraktaren som ett konstverk producerar. Vilka relationer skapas mellan konsten, institutionerna och publiken? Vilka språkliga uttrycksmedel har vi att tillgå när vi försöker att hitta fungerande beteckningar för dessa olika relationsformer? Medverkande: Gardar Eide Einarsson, konstnär (Oslo/New York), Alex Farquharson, konstkritiker och curator (London) och Nina Möntmann, konstkritiker och curator (Hamburg) En av de senaste decenniernas mest tongivande – och omstridda - trender i den samtida konsten är den s k relationella estetiken. I boken Esthétique relationelle (1998) definierar curatorn och kritikern Nicolas Bourriaud vissa samtida konstverk som ”försök att skapa relationer mellan människor utanför och bortom de institutionaliserade relationsformerna”, något som på sistone uppmärksammats i en försenad men upphettad debatt i Storbritannien och USA. Trots att begreppet relationell estetik ursprungligen myntades för att diskutera vissa bestämda konstnärers arbeten, har det idag blivit en modeterm som används slarvigt för allehanda konstverk med interaktiva och/eller sociala dimensioner. Till den senare tidens relationella tendenser, som ofta avviker från den modell Bourriaud formulerat, räknas interventioner och off-site-projekt, diskursiva och pedagogiska modeller, neo-aktivistiska strategier och alltmer funktionalistiska tillvägagångssätt (såsom konstnärs-/arkitektsamarbeten). Seminariet syftar till att jämföra och diskutera ett antal försök att förstå konsten som relationell och interaktiv, metoder som varit särskilt vanliga i konsten i Sverige och övriga Skandinavien. Vilka är likheterna mellan dessa modeller och vad skiljer dem åt? Är det nödvändigt att skapa nya, mer passande begrepp för att diskutera detta vida spektrum av åtskilda men besläktade praktiker? Hur kan en analys av dessa modeller vara till nytta för den konst som skapas idag? Hur påverkas konstverkens och konstinstitutionernas relationer till sin publik när konstinstitutioner i allt högre grad kommersialiseras och underkastas krav på höga besökssiffror? Nya relation-aliteter är den första delen av FÄRSK HISTORIA: EN SEMINARIESERIE OM HETA ÄMNEN I DE SENASTE 20 ÅRENS KONST Under de senaste 20 åren har konsten blivit alltmer mångfacetterad, och konstnärerna har ständigt sökt sig till nya miljöer. Svenska konstnärer har under samma period blivit del av en mängd internationella sammanhang. Samtidigt tycks kritiken fortfarande sakna formerna för att göra denna mångfald rättvisa, och varken teoribildningen eller historieskrivningen har kunnat hålla takten med konstens och konstnärernas utveckling. Färsk historia: En seminarieserie om heta ämnen i de senaste 20 årens konst försöker därför belysa och diskutera ett antal omdebatterade fenomen i den internationella konsten. Seminarieserien består av tre seminarier som äger rum 2006 i Stockholm, Göteborg och Umeå, och är resultatet av ett samarbete mellan Iaspis och de institutioner som ingår i de lokala nätverk som möjliggör Iaspis ateljéstipendier i Göteborg och Umeå. De övriga seminarierna äger rum hösten 2006.
I en situation där konstinstitutioner i allt högre grad kommersialiseras och underkastas krav på höga besökssiffror, blir frågan om konstverkens och konstinstitutionernas relationer till sin publik allt viktigare. I boken Esthétique relationelle, först publicerad 1998, definierar Nicolas Bourriaud vissa samtida konstverk som ”försök att skapa relationer mellan människor utanför och över de institutionaliserade relationsformerna”. Trots att begreppet relationell estetik ursprungligen myntades för att diskutera vissa bestämda konstnärers arbeten, har det idag blivit en modeterm som används för allehanda konstverk med interaktiva och/eller sociala dimensioner. Seminariet Nya relation-aliteter syftar till att jämföra och diskutera ett antal försök att förstå konsten som relationell och interaktiv, metoder som varit vanliga i konsten i Sverige och övriga Skandinavien. Det syftar också till att kritiskt diskutera om och i så fall hur den typen av konst har utvecklats under senare år. Bourriauds begrepp relationell estetik uppmärksammas och granskas, liksom andra samtida – men i hög grad förbisedda – redogörelser för angränsande aktiviteter, såsom Suzy Gabliks idé om connective aesthetics, Suzanne Lacys new genre public art, Grant Kesters dialogical art och den så kallade kontextkonsten. Vilka är likheterna mellan dessa modeller? Vad skiljer dem åt? Kan det vara nödvändigt att skapa nya, mer passande begrepp för att diskutera detta vida spektrum av åtskilda men besläktade praktiker? Hur kan en analys av dessa modeller vara till nytta för den konst som skapas idag? Bourriauds modell har diskuterats flitigt, på sistone i en försenad men upphettad debatt i Storbritannien och USA. En invändning är att den form av deltagande Bourriaud hänvisar till bara inbegriper konstvärldens människor, och att det är ett etablerat institutionellt sammanhang som i slutändan drar nytta av dessa evenemang, där människor välkomnas och bjuds på underhållning. Istället bör institutionerna uppmärksamma att det finns mängder av åtskilda, rentav konkurrerande publiker där ute, och hitta ett sätt att hantera dessa publiker. Detta seminarium vill även diskutera hur institutioner kan lägga upp sina utställningsprogram, sin pedagogik och sina utbyten i förhållande till olika publiker, samt hur olika konstverk kan fungera i förhållande till dessa publiker. Här hamnar givetvis konstnärens förändrade roll i fokus. Trots att Bourriaud fortfarande skiljer på den sorts relationer som konstverk skapar och den som institutioner ger upphov till, så börjar det nu dyka upp modeller som bygger på samarbete mellan konstnärer och curatorer, något som också kommer att presenteras och diskuteras på seminariet. Deltagare: Gardar Eide Einarsson Gardar Eide Einarsson är född 1976 i Oslo. Han bor och arbetar för närvarande i New York. Hans arbeten kretsar kring frågor om att vara oppositionell och alternativ, om kritikens möjlighet, samt om förhållandet till det som uppfattas som det andra och hur detta relaterar till den kulturella produktionen. Ett återkommande tema är relationen mellan idealism och de beundransvärda kvaliteter som finns i lusten att vara oppositionell, och hur detta ofta sammanflätas med paranoia och våld. Dessa intressen kommer till uttryck i en mängd olika medier, och i textprojekt, curatoriska projekt och publikationer. Einarssons verk har ställts ut flitigt i Europa och USA, bland annat på Team Gallery, New York; PS1, New York; 9:e Istanbul Biennalen; Kunstwerke, Berlin; Stedelijk Museum, Amsterdam; Frankfurt Kunstverein; Kunstverein München och Nationalmuseet för konst, arkitektur och design i Oslo. Einarsson var Iaspis-stipendiat i Stockholm 2004. Abstract: Att använda begreppet relationell medför ett antal frågor: vilka upprättas relationerna mellan, vad kännetecknar dessa relationer och vem utesluts från relationerna när de väl etablerats? Kan konstruktionen av relationer ha som syfte att dölja interna institutionella hierarkier och allianser? I sitt föredrag kommer Gardar Eide Einarsson att försöka ta upp vissa av dessa frågor, samt diskutera hur idéer om fragmenterade och heterogena - eller kanske till och med fientliga - publiker kan passa samman med idéer om vänlig och inkluderande konstproduktion. Alex Farquharson Alex Farquharson är bosatt i London. Han är verksam som frilansande curator och kritiker sedan 2000. Bland hans senaste utställningar och curaterade projekt finns British Art Show 6, en presentation av 50 konstnärer och konstnärsgrupper, varav hälften är födda utanför Storbritannien, curaterad med Andrea Schlieker och organiserad av Hayward Gallery, för närvarande på Baltic i Gateshead, turnerar till museer i Manchester, Nottingham och Bristol 2005-06; Le Voyage Interieur: Paris-London, curaterad med Alexis Vaillant på Espace Electra i Paris, 2005-06, ett projekt som reflekterar över arvet från fin-de-siècle-poesi och politik - särskilt idén om dekor och inredning som motstånd - med hjälp av verk av 23 brittiska och franska konstnärer och en tydligt scenografisk behandling av rummet; och Brian Wilson: an Art Book utgiven av Four Corners Books, London, som kombinerar en antologi med specialskrivna texter av tio konstnärer och kritiker, och en ”virtuell utställning” med verk av 26 konstnärer. Alex Farqhuarson undervisar i Curatorial Studies på mastersutbildningen Curating Contemporary Art på Royal College of Art i London, med särskild inriktning på experimentellt utställningsskapande sedan 60-talet. Hans texter om konst och curatorskap har publicerats i tidskrifter som Frieze, Art Monthly, Artforum och Manifesta Journal, och i kataloger och böcker – senast i Isa Genzken (Phaidon, 2005), Richard Wright (Dundee Contemporary Arts, under utgivning), Matthieu Laurette (Consonni, under utgivning), Pae White (UCLA Hammer, 2004) och Phil Collins i Thinking of the Outside (Situations, Bristol, 2005). Innan arbetet som frilans var han utställningsansvarig på Spacex, Exeter i England 1994-99, och på Centre for Visual Arts i Cardiff, Wales 1999-2000, där han initierade och organiserade ett fyrtiotal separat- och grupputställningar. Abstract: Alex Farquharson kommer att diskutera på vilka olika sätt den senare tidens relationella tendenser har avvikit från den modell Bourriaud utvecklade vid mitten av 90-talet och de konstnärer han då oftast hänvisade till. Bland dessa nyare tendenser finner man: interventioner och off-site-projekt, diskursiva och pedagogiska modeller, neo-aktivistiska strategier, och alltmer funktionalistiska tillvägagångssätt (såsom konstnärs-/arkitektsamarbeten). Den gemensamma förutsättningen för många av dessa mer sentida tendenser är en omsorg för deltagarnas och platsernas specifika socio-politiska identiteter, vilket markerar en återgång till de ämnesbaserade praktikerna, medan de relationella verken från mitten av 90-talet snarare använde deltagare och platser på ett odifferentierat sätt, för att ställa fram generaliserade konceptuella modeller för medbestämmande demokrati. Dessa utvecklingar kommer att diskuteras med utgångspunkt i gränssnittet mellan konst och curatorskap. Alex Farquharson kommer särskilt att uppmärksamma de olika curatoriska modeller som har vuxit fram parallellt med eller som reaktion på dessa nya relationella verksamheter. Dit räknas uppkomsten av projektbaserade agenturer som arbetar på offentliga platser och använder icke-traditionella format; utställningar och institutioner som ser sig själva framför allt som platser för diskurs- och utbytesproduktion; den omfattning till vilken relationella verk har införlivats i storskaliga utställningar, såsom biennaler och museiutställningar; och den växande betydelse som dokumentation, och i synnerhet video, har för den curatoriella representationen av relationella verk. Dessutom diskuteras modeller som kan ses som föregångare till den relationella estetiken, och som idag återupplivas i de curatoriella reaktionerna på den nya eller post-relationella konsten, såsom det kontextspecifika curatorskapet. Denna presentation utgår från de två artiklar Alex Farqhuarson skrev i Art Monthly 2003, vilka diskuterade sambandet mellan den första generationens relationell estetik och det performativa curaterandet: på sätt och vis blir detta kapitel 2, även om det kommer att vara en fristående presentation. Nina Möntmann Nina Möntmann, är curator, senast på NIFCA, Nordic Institute for Contemporary Art, kritiker och skribent, bosatt i Hamburg. Bland hennes senaste projekt finns Opacity. Current Considerations on Art Institutions and the Economy of Desire, UKS, Oslo 2005; Spaces of Conflict. An audio-visual research based essay on institutional spaces av Mike Bode & Staffan Schmidt i samarbete med Rooseum i Malmö; Kunst-Werke i Berlin; Helsingfors Konsthall; Contemporary Art Centre i Vilnius; Statens Museum for Kunst/x-rummet i Köpenhamn; Nationalmuseet för konst, arkitektur och design i Oslo och Secession i Wien. Hon är korrespondent för Artforum och skriver regelbundet i Le Monde Diplomatique, Parachute och Texte zur Kunst. Publikationer: Kunst als sozialer Raum (Verlag der Buchhandlung Walther König, Köln 2002); Mapping a City, redigerad av Nina Möntmann i samarbete med Yilmaz Dziewior (Hatje Cantz Verlag, Ostfildern Ruit 2004); Art and its Institutions, redigerad av Nina Möntmann (Black Dog Publishing, London, under utgivning). I sin pågående forskning fokuserar hon på de förändrade förutsättningarna för konstnärliga institutioner, sociala rum och modeller för relationell konst och institutionell praktik, samt omprövar rollen och definitionen av olika gemenskaper som sociala entiteter i den offentliga sfären. Abstract: Nina Möntmann undersöker samtida modeller för deltagande och kollektivt konstnärligt arbete, med fokus på nya samarbeten mellan konstnärliga och (visionära) institutionella praktiker, och kopplar denna diskussion till olika politiska gemenskapers förändrade roller och definitioner i samhället. Där den relationella estetiken i första hand handlar om en gemenskap som hämtats från konstvärlden, var andra modeller med namn som connective aesthetics, community based art eller new genre public art snarare intresserade av att lämna konstkontexten för att istället koppla sina verk till olika, ofta marginaliserade politiska grupper och erbjuda sociala tjänster. Dessa projekt tenderar oftast, om än på väldigt olika sätt, att projicera idén om en lokalt förankrad politisk gemenskap, definierad av vissa essentiella egenskaper – även om man i den kontextreflexiva konsten kunde finna en mer distanserad och analytisk vision av vad en politisk gemenskap skulle kunna vara inom rättssamhället. De nya samarbetsmodellerna ger istället upphov till en mångfald av gemenskaper, såsom virtuella eller experimentella grupper, eller så arbetar de med de imaginära gruppernas potentialer. Fördelen med dessa former av politisk gemenskap ligger i deras öppenhet, som varken är knuten till en viss plats eller en viss kultur, utan istället är baserad på processorienterade relationer som är grundade i gemensamma intressen, men som tar hänsyn till mångfalden och inre konflikter. I och med detta representerar de en kritik såväl av 80-talets kommunitära och konsensuella politik som av de marxistiska idéerna om samhället som en grupp förenad av klasskampen, men som överensstämmer med idéerna om en radikal demokrati. Vid sidan om detta börjar de konstnärliga institutionerna till allt högre grad intressera sig för hur de ska förhålla sig till olika publikgrupper, och inom dessa finna nya målgrupper som kan stödja deras verksamhet. Det kommer därför att diskuteras vad ett medvetet förhållningssätt till de sociala relationerna kan innebära för den konstnärliga institutionens funktion? Seminariet är ett samarbete mellan Iaspis och Nina Möntmann. PROGRAM 25 februari 2006 14.00 Introduktion av Maria Lind, direktör Iaspis 14.15 Nina Möntmann, kritiker och curator (Hamburg) 15.15 Gardar Eide Einarsson: konstnär (Oslo/New York) 16.15 Paus 16.45 Alex Farquharson, kritiker och curator (London) 17.45 Diskussion 19.00 Bar 

Uppdaterad: 2009-03-11 Tipsa om sidan
  • Adress: Iaspis, Konstnärsnämnden Maria skolgata 83, 2 tr, SE-118 53 Stockholm
  • Telefon: +46 (0)8 - 506 550 00
  • E-post: info@iaspis.se